Godisförpackningar
Read more...
Den här är en arbetsblogg som i första hand fokuserar på skapandet av min serie Sayonara September; en svensk manga om elever på en serieskola.
Men den vindlar ofta och gärna iväg på sidospår, som vikten av snacks, andra uppdrag jag tar på mig, japansk populärkultur i allmänhet och besatthet av små söta samlarfigurer i synnerhet.
Eftersom jag omöjligt kan bestämma mig för om jag ska blogga på svenska eller engelska blir det en salig blandning!
Mycket nöje!
Till nästa valbara lektion: Manga scenario.
Manga scenario betyder/innebär manga-manus eller manga-grovskiss, ungefär. Att man ska lära sig skriva serier, helt enkelt.
Det här är en helt fantastik, och ashård, klass. Fantastisk för att jag på bara en dryg månad har lärt mig sjukt mycket, och hård för att vi ska grovskissa en short story manga _i veckan_.
Det brukar ta mig erm... mycket längre tid.
Men, det matnyttiga. Hur gör man manga i Japan?
Processen är att man som nybörjare skickar in till tävlingar eller går direkt till förlag, men målet är att få en s.k tantousha, en mentor kan man säga. Från förlaget.
För denna mentor visar man sen diverse name som man har ritat, får feedback och ändrar eller kommer på en ny idé tills man har något de kan tänka sig publicera.
Vad är då ett name, förutom en jättekonstig japansk användning av engelska?
Eftersom jag uppdaterar så sällan har jag så mycket att jag får ta det i omgångar.
Ack saker man gör när man lämnar sin utstakade stig som serietecknare....
Kära bloggen, long time no see.
Har funderat lite över dig, och över livet i stort.
Bloggen heter ju som bekant Sayonara September, men nu när serien den har sitt namn efter är klar är det ju oundvikligt att den kommer handla mest om, ja, annat. Men namnet kan ju få vara kvar ändå, som en fin påminnelse om var det började. Lite som jag alltid känt för benämningen Feminist (började som kamp för ökade rättigheter för kvinnor, handlar nu om lika för alla, folk tjafsar om det... aja, annan historia).
Men hur det nu än är med det, först jag måste bara länka till den här fantastiska texten som Stefan Niklasson har skrivit om Sayonara September 3:
http://flaxhi.blogspot.se/
Inte mindre än 5/5 i betyg! Inte illa! Hemskt glad och tacksam! Och bra skrivet, och påpekar problemet med att teckna i typisk japansk shojo stil vilket i väst blir anorexia-kroppar. Det här är en fruktansvärt intressant aspekt av manga/att kopiera japanerna rakt av, vilket jag känner förtjänar ett eget inlägg snart. Återkommer om detta.
Så vad har jag annars hållit på med?
Svar: Maros resa.
Skissar just nu för fullt på tredje delen i denna barnboksfantasy-serie av Jo Salmson, med andra delen just iväg till tryckeriet, schemlagd att komma ut i slutet av november.
Jag är ju inte så bra på det här med framförhållning och planering, så som vanligt helt utan förvarning, det blir mer signeringar! På SF-bokhandeln som vanligt, men denna gång utanför Stockholm; Göterborgs- och Malmöbutiken för att vara exakt. Sverigeturné kan man säga, och eftersom man SF-bok bara finns i Sverige blir det helt logiskt world tour - Jag hoppas ni är med mig på det här.
Men så var det det här med framförhållningen som inte är helt i sin ordning, och det är följaktligen nästa veckas måndag och tisdag vi pratar om:
*Science fiction bokhandeln i Göteborg. Måndag 19/8 kl 16.00 *Science fiction bokhandeln i Malmö. Tisdag 20/8 kl 16.00 |
Recension i onlinetidningen Deculture av Sayonara September 3:
http://deculture.se/decurec/sayonara-september-3/
En intressant och väldigt bra skriven recension som sätter fingret på en del saker jag själv brottats med med manus, och då kom jag ihåg att det var ett inlägg jag länge tänkt skriva så det är väl dags nu antar jag.
Ska försöka göra det utan att spoila, men finns vissa indikationer vad som kommer att hända så för dom som inte har läst bok 3, så föreslår att sluta läsa nu i sådana fall.
Vissa saker kom jag ihåg från recensionen, andra är bara saker jag haft problem med. So, without further ado:
Saker som varit jobbiga med manus:
1) Ok, så Kouji, den nya karaktären. Han har varit en nyckelfigur i manus ända sen första stund egentligen, jag visste alltid att han skulle dyka upp och vilken roll han skulle spela. Men jag fick idén när jag var runt 20 (länge sen), och har ganska mycket växt lite ifrån hela kärleksgrejen med shojomanga, det intresserar mig helt enkelt inte lika mycket som att skriva om vänskapsband (främst då det Alex och Miri delade) och hur intensiva de kan vara, minst lika mycket som fysisk kärlek. Så var ganska svalt intresserad av Koujis roll när det väl var dags för honom att inta scenen, och brottades svårt för att inte hamna i klichén trasig tjej blir desturktiv med dålig kille. För att den är bajs.
Men grejen är att anledningen till att vad som händer mellan Alex och Kouji händer är för att Alex ser Miri i honom. Det är hela anledningen. Dock är det tveksamt hur tydligt det framgår. Alex hemlighet om Miri kom visserligen ut i andra boken, men hon har uppenbarligen inte gått vidare alls (vilket ses i scenen efteråt när hon sätter sig i köket för att dricka te och pratar med Miri som fortfarande är alive and kicking. Samt påpekas av de andra karaktärerna). Så i stort har vi inte kommit någonstans när tvåan slutar. Det är först i bok 3 som den sista smärtsamma bearbetningen av Miris minne utspelar sig, och Kouji är speedar upp processen och försätter Alex i ett stadium där det är möjligt för Miri att dra. Sen är det också hela sidan med Alex bisexualitet som fuckar upp saker en del också, men den mest är, och kommenteras inte så mycket på, för jag tycker inte det behöver kommenteras.
2) Utrymmet. Som recensionen skriver, vissa karaktärer får stryka på foten i trean. Det är helt enkelt för att jag inte har haft utrymmet att koncentrera mig på annat än huvudtråden (med vissa avvikningar, som Christoffer - Kim i första boken och Lillians - hennes mamma i tredje). Det är trist, men inte så mycket att göra åt. Det fanns inte en chans att jag kunde göra en längre serie än jag gjorde, rent tidmässigt och resursmässigt. Det var med ett nödrop jag kom i mål, kan man säga. Det hade möjligtvis varit en annan sak med assistenter, men det är ju lite av en lyx vi Svenska mangatecknare sällan har. Många undrar också om det inte möjligtvis blir en 4:e bok, men nope. Det är slut. Superslut.
3) Det är en serie om serietecknare som inte handlar om att teckna serier. Eh... ja. Jo. Som man kanske har listat ut vid detta laget är hela serieskola-backdroppen bara en ursäkt för att berätta en historia om relationer mellan människor, det som intresserar mig, helt enkelt. Och det är historien om Alex och Miri, med en del sidospår. Serie hade lika gärna kunnat utspela sig i rymden. Men visst, å andra sidan har folk också tyckt att den varit för intern pga av att den bara handlar om serieteckning, så kanske nådde en viss balans trots allt.
4) Alla super som grottmänniskor! Det här är roligt, för det är först efteråt som jag märkt att mina stackars karaktärer tvingas till alkoholintag i nästan varje kapitel, i alla fall i första och tredje boken. Och det är konstigt, för även om det hela är baserat på egna erfarenheter från studenttiden, SÅ mycket festade vi inte. Men det finns en anledning tror jag. Generellt när man var på fest var det då saker hände, det var då man hånglade med den där personen man gillade, det var då hemligheter råkade komma fram, man grälade eller uttryckte sin kärlek. Viss fylla var helt enkelt en otroligt effektiv katalysator för att snabbt driva fram historien i serien, vilket är väldigt nödvändigt när man bara har tre böcker på dig. So there you have it. En manusskrivares skamliga genväg.
Det var nog det, tror jag... Möjligt jag kommer på en del efterhand också. Fast tycker egentligen det är fel att förklara sina egna böcker, då berövar man ju läsaren på sin egen tolkning. Arrg.... ambivalent! Over and out.
Det har varit lite sisådär med tillgången på internet såhär på den resande foten, men Seriesystrar har lagt upp podcasten vi spelade in! Ni kan lyssna på den här:
http://www.seriesystrar.blogspot.se/2013/07/avsnitt-5-seriesystrar-asa-ekstrom-sant.html
Vi pratar om allt ifrån att bo och leva i Japan till hur mycket av en själv man tecknar in sig själv i sina karaktärer, skapandeprocessen av SS och hur man hanterar att jobba med ett tio år gammalt manus. Titta in på Seriesystrar med jämna mellanrum, det är en awesome podcast, tips tips!
Sen var det signeringen på Sf-bokhandeln ja! Det var supermysigt, inte så mycket folk men då fick man å andra sidan tid att prata lite mer med sagda. Utlottade serieoriginalet vanns av min vän Tomas Antila, men det var inte riggat jag lovar ^^;
Så var det dags för nyheter!
Först av allt, jag ska signera Sayonara September 3 på Sf-bokhandeln i Gamla Stan nu den 20e! Det är nästa vecka. Jag har inga detaljer än men återkommer så fort jag vet något. (Gwah hur ska detta gå!) MEN är bara i Sverige en kortis så det är den här chansen or no one, folks.
Sen hittade jag två recensioner av SS3!
IKON som skriver såhär:
Att plugga på en japansk skola... fuck me! Det är jävligt hårt. Nu har jag ingen erfarenhet av att plugga konst/design/serier någon annan stans (förutom serieskolan, men det är folkhögskola så det räknas inte) så jag vet inte hur det är men generellt:
Japan värderar hantverket. På gott och ont. Tex; på en annan skola kanske idéer eller fantasier hade värderats medan i Japan handlar det helt om vad du producerar rent tekniskt. Det finns inget utrymme för eskapism, men om du kan rita en rak linje, ja då är du inne i klubben.
Såg en hemskt intressant intervju häromdagen på japansk tv, inte helt hundra på om jag förstod all japanskan men i stort intervjuades en japansk designer om japansk design; specifikt varför den inte lyckas hålla jämna steg med utvecklingen i resten av världen. För låt oss vara ärliga, om inget förändras var 80-talet japans guldålder. Det var då sony walkman tog marknaden med storm, men tja, sen dess har vi bara true blood att trösta oss med, och att japanerna uppfann det, det finns bara i en amerikans tv-serie.
Men så vad var designerns svar på detta (han. duh)?
1) Japan saknar starka ledarfigurer av typen Steve Jobs, som kan uppfinna en ny iphone.
Jag måste hålla med. Det hierarkiska systemet som genomsyrar hela samhället gör det svårt för eventuella ledarfigurer att utmärka sig. (obs, vi ser samma problem inom japansk politik, de enda med någon slags karisma är rasisterna, lite som i Sverige. Sorgligt).
2) Japanerna är för duktiga på det analoga.
Så sant! Japanerna är helt sjukt, sanslöst, fruktansvärt GRYMMA på analogt. Det finns en anledning till att vi är imponerade av manga, rent tekniskt. Dom sitter verkligen och ritar de bakgrunderna för hand. Men det har också lätt till att om man är så duktig på att göra saker för hand skjuter man upp att göra de på dator; för att det helt enkelt går fortare för hand. Så de var sena att anamma den tekniska eran, och är fortfarande efter på det planet (dock inte inom alla genres, anime tex har länge jobbat med 3D.
Men som ett exempel på hur japanerna uppskattar hantverket; vi har som tidigare nämnt drawing varje tisdag. Detta var vad jag ritade senast:
Hej min sockerkakor!
Sayonara September 3, det episka avslutet på en era av (ynka) tre böcker finns äntligen i en bokhandel nära dig! För att vara exakt släpptes den den 18e, men jag är lite sen av mig so here we go. Eller finns den verkligen i en bokhandel nära dig? Det är upp till bokhandlarna att bestämma, så varför inte beställa den online direkt? Jag har tagit mig besväret att kolla upp onlinebutiker där du kan hitta den, och till och med jämföra priser. Det var så lite! Listan som följer har billigast först:
http://www.bokus.com/bok/
http://www.adlibris.com/se/
http://cdon.se/böcker/
http://www.sfbok.se/asp/
Prismässigt vinner Bokus med 89 kr! 89 kr för en manga som nästan är 300 sidor, det är prisvärt det! Sist kommer Sf-bokhandeln, men med tanke på deras engagemang och vad de betytt för mig under hela min uppväxt är jag personligen mer än redo att lägga de 110 kr de begär.
Folk klagar ofta på att SS är dyrare än japansk manga, men så här går det till; vi har ett f-pris (det vi säljer in boken till bokhandlarna för) som jag tror ligger på runt en 50 spänn, och sen är det fritt för dom att sätta sitt eget pris. Så det är tyvärr inget vi har inflytande över, varken jag eller förlaget. När manga-boomen var i sitt slutskede i Sverige och förlagen bara ville bli av med sina lager och reade ut pocketar ut för så lite som 20 spänn, det, mina vänner, det var tyvärr en engångsföreteelse.
Men kära bloggläsare, för att jag tycker så mycket om er - och för att ni ska ha nån cred för att ha kollat in denna skamlöst ouppdaterade blogg - har jag förberett en exklusiv förhandstitt från SS3 bara för er:
© Free Blogger Templates Blogger Theme II by Ourblogtemplates.com 2008
Back to TOP