Inlägg
En till recension
Recension i onlinetidningen Deculture av Sayonara September 3:
http://deculture.se/decurec/sayonara-september-3/
En intressant och väldigt bra skriven recension som sätter fingret på en del saker jag själv brottats med med manus, och då kom jag ihåg att det var ett inlägg jag länge tänkt skriva så det är väl dags nu antar jag.
Ska försöka göra det utan att spoila, men finns vissa indikationer vad som kommer att hända så för dom som inte har läst bok 3, så föreslår att sluta läsa nu i sådana fall.
Vissa saker kom jag ihåg från recensionen, andra är bara saker jag haft problem med. So, without further ado:
Saker som varit jobbiga med manus:
1) Ok, så Kouji, den nya karaktären. Han har varit en nyckelfigur i manus ända sen första stund egentligen, jag visste alltid att han skulle dyka upp och vilken roll han skulle spela. Men jag fick idén när jag var runt 20 (länge sen), och har ganska mycket växt lite ifrån hela kärleksgrejen med shojomanga, det intresserar mig helt enkelt inte lika mycket som att skriva om vänskapsband (främst då det Alex och Miri delade) och hur intensiva de kan vara, minst lika mycket som fysisk kärlek. Så var ganska svalt intresserad av Koujis roll när det väl var dags för honom att inta scenen, och brottades svårt för att inte hamna i klichén trasig tjej blir desturktiv med dålig kille. För att den är bajs.
Men grejen är att anledningen till att vad som händer mellan Alex och Kouji händer är för att Alex ser Miri i honom. Det är hela anledningen. Dock är det tveksamt hur tydligt det framgår. Alex hemlighet om Miri kom visserligen ut i andra boken, men hon har uppenbarligen inte gått vidare alls (vilket ses i scenen efteråt när hon sätter sig i köket för att dricka te och pratar med Miri som fortfarande är alive and kicking. Samt påpekas av de andra karaktärerna). Så i stort har vi inte kommit någonstans när tvåan slutar. Det är först i bok 3 som den sista smärtsamma bearbetningen av Miris minne utspelar sig, och Kouji är speedar upp processen och försätter Alex i ett stadium där det är möjligt för Miri att dra. Sen är det också hela sidan med Alex bisexualitet som fuckar upp saker en del också, men den mest är, och kommenteras inte så mycket på, för jag tycker inte det behöver kommenteras.
2) Utrymmet. Som recensionen skriver, vissa karaktärer får stryka på foten i trean. Det är helt enkelt för att jag inte har haft utrymmet att koncentrera mig på annat än huvudtråden (med vissa avvikningar, som Christoffer - Kim i första boken och Lillians - hennes mamma i tredje). Det är trist, men inte så mycket att göra åt. Det fanns inte en chans att jag kunde göra en längre serie än jag gjorde, rent tidmässigt och resursmässigt. Det var med ett nödrop jag kom i mål, kan man säga. Det hade möjligtvis varit en annan sak med assistenter, men det är ju lite av en lyx vi Svenska mangatecknare sällan har. Många undrar också om det inte möjligtvis blir en 4:e bok, men nope. Det är slut. Superslut.
3) Det är en serie om serietecknare som inte handlar om att teckna serier. Eh... ja. Jo. Som man kanske har listat ut vid detta laget är hela serieskola-backdroppen bara en ursäkt för att berätta en historia om relationer mellan människor, det som intresserar mig, helt enkelt. Och det är historien om Alex och Miri, med en del sidospår. Serie hade lika gärna kunnat utspela sig i rymden. Men visst, å andra sidan har folk också tyckt att den varit för intern pga av att den bara handlar om serieteckning, så kanske nådde en viss balans trots allt.
4) Alla super som grottmänniskor! Det här är roligt, för det är först efteråt som jag märkt att mina stackars karaktärer tvingas till alkoholintag i nästan varje kapitel, i alla fall i första och tredje boken. Och det är konstigt, för även om det hela är baserat på egna erfarenheter från studenttiden, SÅ mycket festade vi inte. Men det finns en anledning tror jag. Generellt när man var på fest var det då saker hände, det var då man hånglade med den där personen man gillade, det var då hemligheter råkade komma fram, man grälade eller uttryckte sin kärlek. Viss fylla var helt enkelt en otroligt effektiv katalysator för att snabbt driva fram historien i serien, vilket är väldigt nödvändigt när man bara har tre böcker på dig. So there you have it. En manusskrivares skamliga genväg.
Det var nog det, tror jag... Möjligt jag kommer på en del efterhand också. Fast tycker egentligen det är fel att förklara sina egna böcker, då berövar man ju läsaren på sin egen tolkning. Arrg.... ambivalent! Over and out.
