Inlägg
Författarporträtt och feminism i manga
Här är en länk till svensk bokhandels författarporträtt om mig: http://www.svb.se/Debutanter/2009/debutanter_hostens_bocker_2009/180694
Jag skrev texten i vintras om jag minns rätt.
Här är ett intressant utdrag:
"Jag har försökt att skapa en bra och intressant manga för ungdomar med ett feministiskt perspektiv. En serie som tar det bästa från de japanska seriernas berättarteknik, samtidigt som den är anpassad för en svensk publik genom miljöerna och persongallerierna."
Det var (och är) absolut ambitionen, men om jag lyckats vet jag inte. Jag önskar verkligen att jag kunde kalla min Sayonara September en feministisk serie; och till viss del kan den nog kvalificera. Men i sånt fall får man nog arkivera den i genren mellanmjölksfeminism eller alternativt vaniljfeminism, om man så vill.
Min definition av nämnda är standardserien "det räcker med en stark kvinnlig huvudkaraktär för att en serie ska kallas feministisk", men några revolutionära eller patriarkatbrytande idéer representerar de knappast (nu hittar jag mest på ord, men budskapet går väl fram ändå).
Generellt tror jag att man som mangatecknare har mycket emot sig vad beträffar att skapa serier med hälsosamma könsroller; traditionell manga är enligt min mening ett dödens mörker vad beträffar genusperspektiv. Det är lätt att man går på "automatik" och inte reflekterar över att man låter sig influeras båda av det bra (tex berättartekniken) med japanska serier och det dåliga (hur kvinnligt resp manligt porträtteras).
Visst finns det undantag; Junko Mizunos verk, Kanashimi no Belladonna (där har vi en skruvad film, tell you what), Miyazaki när han känner för det som tex Nausicaä, min ständiga ledstjärna Nana av Ai Yazawa...
Och inte minst Shojo Kakumei Utena, denna underbara underbara serie som vänder upp och ner på både könsroller och verklighet, och enligt mig fortfarande är, tja, kanske den bästa animen genom tiderna.
Men kommersiell shonen ska vi inte ens tala om, och än värre upplever jag väldigt mycket shojo som obehaglig i sammanhanget. Visst, fantastiskt att det skapas serier av tjejer och för tjejer i den skalan det görs i Japan, men de återspeglar gärna japans fortfarande ganska outvecklade kvinnosyn, och de jag har i åtanke visar allt ifrån kvinnliga karaktärer som visst är starka och självständiga, men vars hela liv och tankegångar kretsar kring manliga kärleksintressen till serier där rena övergrepp förekommer och romantiseras, rentav normaliseras.
Sen har vi karaktärsdesignen i sig som ofta (dock inte alltid) rättar sig efter utseendefixeringens norm med smala storögda karaktärer, något det verkar som om 90% av tecknarna använder sig av, även jag. Detta går dock oftast åt båda hållen och betraktas oftast bara som en estetisk stil och inte ett budskap, och i Sayonara September är snarare männen de obejktifierade (jag minns jag var väldigt frustrerad/arg på Love Hina när jag började skriva manus till Sayonara, vilket återspeglar sig i serien med klassiska komma-på-nakna-pojkar-i-badrummet-scenen tex).
Däremot skulle jag säga att Sayonara September är relativt könsneutral, och det är trevligt. Vad serien inte är är en klassisk shojo kärlekshistoria. Kärlek -i alla dess former- har sin del i manuset och är ett effektivt verktyg att använda för utvecklingen av karaktärerna och att driva handlingen framåt, men inte det jag är mest intresserad av att porträttera.
Mer belönande finner jag vänskap, ambitioner och att jaga efter sina drömmar, vilket också är seriens röda tråd.
Men ämnet feminism i manga är väldigt intressant, och det vore roligt att höra vad andra har för tankar kring det hela, båda tecknare och läsare.
Är det någon som har (fler) tips på manga med ett feministiskt budskap?
Jag hungrar!
9 comments:
En del gammal 70-tals shojo har kvinnliga karaktärer som bara definieras efter sina ambitioner, levnadslåga, och vänskap. Jag blev t.ex. riktigt förtjust i CandyCandy. En serie vars animerade version släpptes på vhs-band i Sverige. Om man läser mangan upptäcker man att den utspelar sig strax innan första världskriget. Hur lätt det är med en kvinnlig huvudperson då.. men ja, i mangan får man följa Candy som barn, men även till större delen som vuxen. Jag älskar faktumet att även om hon har ett starkt kärleksintresse, så FÅR hon inte pojken. Och hon blir väl ledsen, men hon uppför sig som en vuxen människa och prioriterar annat. Den näst sista repliken i CandyCandy är från en av hennes gamla vänner som säger "Jag älskar dig[vänskapligt], för du är så stark och självständig"
Min favoritmanga just nu är 70-tals shojon "Swan" som handlar om "Jag ska bli den bästa ballettdansaren i världen!" och ej att förglömma: "Versailles Ros" (vars animerade version dock verkar bättre än mangan)
Ett tag var jag helt insatt på objektifiering av män i manga riktade till kvinnor. Min favorit var "Ike! Ike! Sakura!" som handlar om en kåt och frustrerad tjej som drömmer om att få sätta på en snygg kille hon mött. Den är liksom shonen-reverse i och med att den mest går ut på hennes fantasier om hans kropp(vilka såklart alla slutar med kaskader i hennes näsblod). Dock blir man sjukt besviken såfort hon faktiskt får till det med honom. Då hon plötsligt förvandlas från subjekt till passiv och nervös fisk som bara tar emot.
Jag tycker visserligen att det är lärorikt att läsa dåliga shojoporträtt av kvinnor, då man lär sig hur man INTE ska göra :D Känner igen det med att man lätt kan gå på automatik och gå in i mönster man egentligen kanske inte står för. Men sålänge tecknarna ifråga drar in sin syn på det, kan vi nog få ganska så bra resultat. Majoriteten av alla kvinnliga tecknare i Sverige är ju feminister.
Riktigt intressant initiativ av dig att blogga om feminismen i din serie. Jag ska se om jag kan göra detsamma, och jag hoppas att fler mangainfluerade tecknare gör detsamma.
(En som gör det då och då, är t.ex. Tinet Elmgren angående sin bokdebuterande serie EVA: eva-serien.blogspot.com)
Tusen tack för en väldigt bra kommentar, Stef!
Och tack för tipsen! Jag ska absolut kolla upp!
Det är många som är nästan religöst fästa vid CandyCandy men jag har faktiskt varken sett animen eller läst mangan. Och nu blir jag riktigt sugen. Att huvudkaraktären inte får sitt kärleksintresse känns ju nyskapande bara det, speciellt som serien är så gammal.
(De serier jag nämnde i mitt inlägg är också ganska gamla, det är för att man numera tillhör den äldre generationen av manganördar ^_^)
Rose of Versailles är ett annat exempel jag glömde nämna, det är ytterligare ett ljus i mörkret.
"Ike! Ike! Sakura!" låter intressant så till vida att den eventuellt gestaltar initiativtagande kvinnlig sexualitet? Fram till att hon får till det då. Vilket i sin tur är ytterligare en vanlig besvikelse i mycket manga; tex i "Ranma" kan man se Akane gå från självständig pojkflicka till passivt objekt när hon väl blir kär - ett återkommande mönster som inte bara reducerar den kvinnliga självständigheten utan föreslår att kärlek förutsätter att kvinnan ger upp sin självständighet; dvs att man som kvinna inte har valet att vara självständig om man vill bli älskad. Sött. Dock finns det givetvis manga där kärlek tvärtom ger tjejerna mer styrka; tex Sailor moon.
Anyhow...
Vad som vore verkligt intressant att se vore en svensk samhällskritisk serie i klass med tex Liv strömquists eller Nanna Johanssons serier; men i mangastil. Jag tror motsättningen mellan den visuella designen och det i genren i sådant fall banbrytande innehållet vore fantastiskt. Men vi kan väl inte göra allt på en gång, än så länge har vi väl som mangatecknare fullt sjå med att etablera svensk manga.
Jätteintressant ämne, som jag själv försökt prata om många gånger i både artiklar och föredrag. Jag har själv svårt att formulera mina tankar, för man vill ju lyfta fram det bra med den japanska shoujomangan, samtidigt som man inte vill blunda för dess tyvärr ofta förekommande tillkortakommanden.
Som du tycker inte jag heller om att behöva koppla bort hjärnan och allt feministiskt tänkande för att behöva uppskatta en serie, så jag känner igen mig i vad du skriver.
Jag har börjat försöka ta upp det i bl.a. det är blogginlägget: http://mangalasaren.blogspot.com/2009/09/artikel-en-titt-pa-valdtaktsromantiken.html Det är dock mycket kvar som behöver sägas både om det och annat i målgruppen.
Jag rekommenderar för övrigt också de serier som Stef nämnde, och höjer med Suppli (engelska utgivningen ska just starta på nytt efter långt uppehåll), Sweat and Honey (ur tryck på engelska tyvärr) och alla andra serier av min absoluta favorit Mari Okazaki. Hennes serier är inte bara extremt konstnärliga och uttrycksfulla, de har också några av de mest genomarbetade och mångsidiga tjejerna/kvinnorna jag stött på som huvudrollsinnehavare i manga.
Hittar du något av Kyoko Okazaki (störst chans på nätet tyvärr), den numera efter en olycka paralyserade kvinnan som gjorde mest för kvinnoförfattade serier under den tid hon var verksam i Japan, gör du rätt i att läsa dem. Hon tecknar som en kråka men hennes penna var vassast av dem alla. Moyoco Anno, som var hennes assistent, tog över efter henne och är nästan lika vass, om än inte riktigt i samma klass som Okazaki själv.
Prova gärna även shoujomanga som Musashi #9, After School Nightmare, X-day (ur tryck), Sand Chronicles, Venus in Love, Skip Beat, Basara, Please Save My Earth och liknande. Det finns massa bra serier med starka och mångsidiga tjejporträtt, men man måste vaska fram dem ur mängden med slaskserier.
Ämnet är en öm tå kan man säga, man älskar manga men kan inte blunda för vad man själv anser som extremt förolämpande och stötande.
Läste ditt inlägg, det var väldigt sammanfattande!
Citat: "Om jag ska vara ärlig är de serier som man helst skulle vilja bränna tillsammans med sina utstuckna ögon efter att ha läst dem fler än jag vill låtsas om när jag berättar om manga för folk." Ha ha ha! Bäst.
Men ok, det är inget att skratta åt.
Jag vet inte hur ofta jag nu -som lite mer jämställt upplyst än som 14åring- måste lägga ner en manga och sluta läsa för att oavsett hur bra den annars är för att den innehåller just den våldtäckts/övergrepps romantiseringen du nämner i ditt inlägg. Och det är serier för tjejer av tjejer som försöker vara "edgy"! Våldtäcktsromantiken är en ohygglig trend i shojomanga som, som sagt, verkar ha växt sig än starkare. Jag som trode maid-mangan var bottenmärket.
Det är även de problem jag har med yaoi som oftast framställs som en positiv genre för kvinnliga läsare, men jag kan bara se många av serierna som supertraditionellt könsbundna; den passivt motagande parten (kvinnan) och den aggressiva initiativtagaren (mannen). Att det "ursäktas" med att det är två män funkar inte för mig. Men visst finns det undantag även här som sagt (heja Natalia!).
Tack för tipsen! Lånade Mari Okazaki på biblioteket för ett tag sen och gillar hennes novellserier skitmycket! Gillade Supli också, speciellt som den ger en så träffande inblick i japansk kontors- och arbetskultur, men störde mig mycket på att hela ploten och målet med resan var att hitta en pojkvän.
Ett annat tips på feministisk manga jag skulle vilja belysa är dock Confidential Confessions av Reiko Momochi. Nu har jag inte läst alla men har speciellt den i åtanke som tar upp sexuella trakasserier på en flickskola.
Riktigt, riktigt bra, det var länge sen jag blev så berörd (och hoppfull) av en manga.
Ja, Confidential Confessions var riktigt bra! Den där delen om trakasserierna på flickskolan blev faktiskt fullkomligt missförstådd när den dök upp översatt. Om man bara bläddrade i den verkade det som om en massa unga flickor med putande munnar blev påsatta av sin virila lärare, men när jag själv (efter att ha hört flera svenskar uttrycka ovanstående åsikt) läste den insåg jag att det var precis tvärtom. Problemet är väl att vi är ovana vid att man så tydligt illustrerar problemet på det där sättet, samt att sensmoralen kommer i en annan form och med en annan tajming än vad vi är vana vid.
Angående Suppli, så verkar det säkert som om målet är pojkvännen, men jag tror att det verkliga målet med serien är att visa hur svårt (för att inte säga omöjligt) det är för en karriärskvinna att få chansen att både ha en karriär och en relation. Det är nästan alltid antingen eller. Vill du inte vara hemmafru kan du vinka farväl till killarna efter första dejten, gifter du dig kan du vinka farväl till jobbet för all framtid, eftersom du automatiskt anses sluta när du byter efternamn. Jag tycker att Suppli är viktig för att den visar att man egentligen inte ska behöva välja bara för att man är en kvinna som jobbar på företag.
På samma sätt visar ju Nana att det är lika okej att drömma om en familj och livet som hemmafru, som en karriär som sångerska, så länge det är vad man verkligen önskar sig från djupet av sitt hjärta. Jag skulle verkligen vilja träffa Ai Yazawa och tacka henne, för jag tror att hon gjort mer för unga killar och tjejer i och med sina serier än vad ens japanska regeringen lyckats med under samma tid.
Yaoi är också ett sånt ämne där jag skulle vilja tackla ämnet könsroller lite mer ingående. Det finns alldeles utmärkta serier i genren, men alla dessa lyser med sin frånvaro i den amerikanska utgivningen. Jag, som efter mycket trial and error, har lyckats vaska fram ett flertal vettiga yaoiförfattare, skulle gärna rekommendera utgivarna lite bättre serier. Frågan är dock om det skulle sälja, för många som läser yaoi verkar vara ganska nöjda med serierna som de är. :S
Yo! jag läste allas era kommentarer och jag måste bara säga att jag verkligen håller med, även fast jag är något av ett sweet-yaoi fan, men när ni nu pratar om shojo serer så måste jag bara berätta om serierna Fruits Basket och LIFE.
Fruits Basket är en typiskt feminin manga där det handlar om hur man klarar sig genom gymnasiet som föräldralös tjej och får veta att vännerna man bor hos är förhäxade människor som förvandlas till zodiacdjur när dem kommer i kontakt med det motsatta könet var familj hatar en.
Eller LIFE som berättar om femtonåriga Ayumu vars bästa vän försökte ta självmord för att dem inte kom in på samma gymnasium, men när Ayumu började på gymnasiet så fick hon en ny bästa vän kallad Manami som visar sig vara en avundsjuk sadistisk liten slyna när hennes pojkvän Sako visar intresse i Ayumu, men den här mangan är verkligen amazing för den lär ungdomar i samhället om hur man står upp för sig själv och hur det känns att hela skolan emot en samt om hur man ska våga berätta för ens föräldrar att man blivigt trakaserad och sexuellt utnyttjad av sin klasskompisar, så att dem faktiskt tror p vad man säger. jag rekomenderar denna serie för alla som någonsin blivit mobbat eller lämnad utanför mängden, den finns även som j-drama men tyvär inte som anime än, men det absolut värsta är att sånt faktiskt händer i vissa skolor! // malva
Satan jag vill ju läsa klart Supli! Men hittar bara del 1 och 2. Framtidsprojekt...
Ser fram emot ett blogginläggs analys av yaoi, Momiji ^_^
Ingen press!
Life har jag inte läst men reagerat på tidigare (när jag var i japan och såg den där - ingen engelska utgåva på den tiden). Den verkade väldigt ångest-på-gränsen-till-outhärdlig. Men vad vore livet utan lite ångest?
Vad roligt med alla kommentarer, jag känner själv det är bra att prata/skriva av mig om genusperspektivet i manga. Skönt också att folk känner någolunda samma sak vad beträffar det hela; det är inte bara jag som stört mig på ämnet.
Och äntligen lite matnyttiga lästips!
Suppli kom ut i 3 delar, sedan lades den amerikanska utgivningen på is. Men det verkar som om den 4:e volymen äntligen är på gång snart. Det vore skandal om serien lades ner helt!
Life är riktigt bra till en början, men efter ett tag blir det lite för mycket. Alltid tråkigt när en bra serie blir urvattnad pga att förlaget tvingar författaren att skriva efter det naturliga slutet i serien. Rekommenderas fram till volym 12, där den borde ha tagit slut.
Det finns ju inte så många bra forum för att diskutera sånt här. Manga/animeforumen har få registrerade tjejer och själv går jag sällan på konvent. Men på bokmässan hoppas jag hinna säga hej i alla fall. Du har väl inte glömt att det är jag som är My, va? :)
Hej My! *vinka*
Jag försökte vara lite diskret ifall du var anonym för att undvika efterhängsna beundrare eller dylikt.
Nu måste jag sätta mig på tåg till bokmässan, och hinner alltså inte skriva. Men återkommer...
Skicka en kommentar