Jag har fått Unghunden i min frånvaro!

Foto: Ola Hammarlund

Bokmässan har varit, som säkert absolut ingen har missat (utom jag som är i Japan).

Seriefrämjandet delade för 28e gången ut sitt Urhunden pris, och även Unghunden; systerpriset för främjande av barn- och ungdomsserier i Sverige. Och jag fick det! Fruktansvärt hedrad!

På scen syns min representant i köttet, Tomas Antila, som ställde upp och hämtade priset i mitt ställe. Kan man önska något mer än en man i kattöron i en ställe? Nej. Tack Tomas! 

Såhär lät motiveringen (via ombud):

Åsa Ekström har utan tvekan varit med om att skapa den svenska mangascenen, och med sitt outtröttliga engagemang fortsätter hon inspirera både unga tecknare och läsare. Hennes serier och illustrationer talar sitt eget språk, även långt utanför landets gränser.

Men alltså jag är så glad att dom gav det till mig! Mig i egenskap av mangatecknare. Det är mig veterligen första gången en svensk mangatecknare får det, och det ska Seriefrämjandet ha en eloge för. Dom kunde inte ha valt ett bättre tillfälle heller, i dessa tider när bara ordet manga behandlas som pestsmittat av förlagen. Vilket i sin tur står i lysande konstrast mot intresset som bland unga är oförändrat om det inte ökat, när event som Närcon snart drar fem-siffrigt besöksantal (snart. It's gonna happen).

Oavsett hur man ser på saken går det inte att förneka att manga har inspirerat unga att teckna mer än någon annan seriegenre i Svensk historia, och det förtjänar att uppmärksammas.

Bra gjort seriefrämjandet! Och tack! Jag vill särskilt tacka Liv Lingborn som jag vet länge propsat för att en mangatecknare ska få priset, och min redaktör Rolf Classon som gav ut Sayonara September, vart hade vi varit utan det? Inte på via ombud på Seriefrämjandet scen i alla fall. Hoppas detta pris till mig som mangatecknare kan vara en inspiration för aspirerande sådana att fortsätta kämpa; det går att bli utgiven, det går att bli erkänd, det går kanske till och med att leva på med alla dom nya kanaler internet öppnar för oss. 

Förutom mig har vi ju ett helt kollektiv av veteraner faktiskt, Natalia Batista; eldsjäl och starkast brinnande stjärnan på mangahimlen just nu, jätteduktiga Catarina Batista, Yokaj Studio still going strong (om än inom spelvärlden dessa dagar om jag ej missminner mig), Tomas Antila numera utgiven med bravur, Alice Engström vart debutalbum på Galago är hett efterlängtat, Kwok Hei Mak; en riktig veteran, Jesper Nordqvist kanske först av alla med sin Tanks (håller inte räkningen för att vara ärlig), Lisa Medin grymmaste tecknaren, Joakim Waller, och sen många många fler förstås; alla unga talanger jag inte har koll på längre bortifrån Tokyo.

Poängen är, det är vi som skapar manga i Sverige nu. Det är vi som får göra det helt enkelt, när förlagen kastat in handduken (för snabbt för att se att den var broderad med guldtråd och ädelstenar).

Vi kan dessutom göra manga som Japanerna inte kan; manga med vårt perspektiv, tecknat ur våra ögon. Och det är det är som är guldet. Som boende i Japan kan jag garantera att mangan är galet vid liv, men även här är det det dom vill ha; manga tecknat med utifrånperspektiv; det nya, det fräscha. It's the future kids!

Dessutom, vad som inte kommer upp så mycket är mångfalden. Den svenska seriescenen har domineras mycket av alternativserier, och det är inte bra. Missförstå mig rätt, jag är visserligen ett fan av sagda, men dominans av ett medium är aldrig helt bra då ett hälsosamt serieklimat består av mångfald. Det ska finnas plats för allt, och något för alla. Det borde även förekomma upplyftande korsbefruktningar, som politisk satir i mangaform och BL i galago-tappning. Givetvis ska vi också ha övriga genrer och serier; allt ifrån Kalle-Anka till Fransk och Belgisk import, Amerikansk import och kvalitetsserier för yngre målgrupp. Typ minst 87%s mångfald vore gött, man gärna mer.

Ni som tecknar, läser, köper och lånar manga -både Svensk och annan- bidrar till just detta; så tack!