Sitter och petar ihop intron mm till Sayonara September 3 och hittade den här i gamla gömmor. Ett opublicerat karaktärsgalleri och recap som skulle ha varit med i andra boken men som vi valde att ta bort. Infon är dock inte ny, den finns här på bloggen under fliken 'om serien', men tänkte ändå det var kul att lägga upp bilden. ^^
Jag tyckte det var helt självklart när jag gjorde det att ha med ett persongalleri som i japanska mangapocketar, men min redaktör ansåg det var onödigt och att man som läsare inte ville börja en bok med onödigt mycket introtext. Då tyckte jag det var synd, men när jag tänker på saken, inte fasiken har jag suttit och läst dessa introsidor i annan manga. Jag ville alltid gå direkt på kakan, alltså kasta mig in i handlingen så fort som möjligt. Så nu är jag helt med på tåget att skippa allt intro förutom en sida 'detta har hänt' typ av text. Annan bra feedback jag fick inför tvåan var med alla tillbakablickarna; jag tänkte naivt det skulle räcka med att ha alla gutters (utrymmet mellan serierutorna) i svart så skulle läsaren fatta att det var dåtid, ha ha! Men min redaktör påpekade att det var absolut nödvändigt att ha textrutor som förklarade att det var tillbakablickar, vilket verkligen vad ett 'aaaah---'. Det jag gillar med manga är att man berättar mer med bilder än med text, så tex i ett scenbyte ska man inte behöva skriva "hemma" eller "i skolan" eller "nästa dag" mer än nödvändigt, utan tex bara ha en bild på skolan. MEN jag tror det är jätteviktigt att inte tappa läsaren, och använder numer en hel del förklarande textrutor ändå för säkerhets skull.
Men vidare på feedback, i söndags träffade jag via en väns vän en redaktör här i Japan för inte mindre än förlaget Shogakukan. Redaktören har haft hand om galna stjärnor som typ Leiji Matsumoto, så det är helst sjuuukt coolt att få ge honom mina serier, och ha honom tittandes på dom!! *^_^*
Anyway, jag förstod inte allt han sa men tex påpekade han att alla mina karaktärer ser likadana ut om man ändrar frisyr. Waaah! Det är ju helt sant, jag har bara inte tänkt på det! Jag har liksom tänkt att det bara var manga, och manga såg ut så, vilket är helt åt skogarna. Det är klart att man även i manga ska våga teckna karaktärsdrag! Men tror det kanske är mer så för en västerlänning som lärt sig teckna i japanska stil än andra, man kanske är nervösare att 'hålla sig inom reglerna' så att det ska se manga ut; och alltså tecknar man alltid samma ögon, mun etc. Men han sa att det var många shojomangatecknare som gjorde så i japan med, tex om de skulle rita en äldre man la de bara på ett skägg ^^; Och det är sant, det har jag sett många gånger.
Han uppmanade mig också att tänka mer på kroppsspråk och ta en scen ett steg längre, tex om en karaktär gör Kokuhaku, en kärleksbekännelse, har de flesta tecknare bara karaktärens ansikte rakt upp och ner som skriker ut ett "jag gillar dig!". Guilty as charged! Han sa att man kan visa känslorna med gester också, tex hur man skålar med nån, hur hållningen är, allt. Så det var ett intressant möte.
Däremot fick alla tankar på att ge ut något färdigt verk tex Sayonara September i Japan en snabb död. Om man ska teckna manga i Japan måste det vara något man tar fram i nära samarbete med en redaktör, tror jag, för det är så de arbetar, och annars håller det bara inte tillräcklig kvalité. Jag tänkte nog att det SS saknar i kvalité kanske skulle kunna uppvägas av att det var en utlänning som tecknat den, och att serien på så vis skulle vara intressant för japanerna även om bilderna är lite... tja. Men jag tror jag har haft alldeles för höga tankar om japanernas intresse för omvärlden på det sättet. Och kan helt faktiskt konstatera att jag har bara inte den nivån att jag kan bli utgiven här än. Det verkar också som att man alltid utan undantag går genom en tidning, alltså får sin serie publicerad varje vecka för att sen samlas i volymer, som jag funderat på om man inte kunde ge ut SS direkt i pocket verkar absolut vara uteslutet (Gwah, typsikt japaner! Kan dom inte gå ifrån regelboken en endaste gång?! Men nej. Och det borde jag veta om japanska kultur vid det här laget, att man gör det enligt reglerna, punkt). Vad SS beträffar också, tex faller den ju då direkt på att kapitlen har olika sidantal, samt att sidformatet är lite annorlunda än japanskt format osv.
Men, utkomsten av det hela: några dagar senare fick jag ett mail med info om en tävling Shogakukan har där redaktören tyckte jag skulle vara med (varnade mig dock för fantasy som är på väg att bli en uttjatad trend här, tydligen. Där ser man). Efter att ha räknat på det kom jag tyvärr fram till att jag inte kommer klara deadlinen, och med tanke på att jag har två års heltidstudier framför mig ska jag vara snäll mot mig själv och lägga planerna för fortsatt tecknande på hyllan ett tag. Men om den dagen kommer när jag har en chans att satsa ordentligt på att försöka bli utgiven här är det den vägen att gå, genom tidning osv. Allt det här är ju ganska självklart för tecknare som jobbar mot utgivning på den japanska marknaden men jag har haft så tokmycket att göra för Sverige att jag aldrig börjat utforska saken riktigt, varför mötet med en japansk redaktör var väldigt givande. Och - följ regelboken!
(Varför skriver jag så gigantiskt långa blogginlägg?! Måste vara ett försök att uppväga de långa tidsrymderna emellan uppdateringarna...-_-;)
Read more...
Inlägg
