The big one

Som en välkomstpresent andra dagen i Japan stog jag i köket och lastade in varor i kylskåpet när den största noterade jordbävningen sen mätningar började slog till och marken började skaka.

Eftersom jag varit med om jordbävningar innan var det ingen panik, det var bara att ta med sig nycklar och väska och gå ut på gatan (om en jordbävning inträffar är det bättre att vara utanför ett hus, och om du ändå är i ett ställ dig i en dörrkarm). Marken slutade dock inte skaka; det var lite som att vara på en båt i storm. Jag och andra som strömmat ut på gatan stod som frusna som rådjur i strålkastarljuset de minuter som det höll i sig. Nån mamma skyddade sitt barn med kroppen, annars var det inget speciellt. När det slutat och adrenalinet lagt sig gick jag gick in igen, tänkte 'oj den var stor' och fortsatte lägga in varor.

Den var visst väldigt stor, förstod jag senare när oroliga började höra av sig om jag levde eller inte. Tydligen var den den 8.9 (!!!) på richterskalan, en tsunami hade slagit in över nordöstra Japan och hundratals dog. Jag hade inte fattat någonting, utan var bara irriterad över att inga tåg gick och att telenätet var överbelastat, så det gick inte att ringa (inget funkar fortfarande nu nästa dag, btw).

Det är allt som visas på tv dock, efterskalven har fortsatt hela natten, och jag är fortfarande lite sjösjuk. Men hemskt som det är med alla döda och ett dysfunktionellt kärnkraftverk som en tickande bomb i närheten, med lite tur var det här den 'stora jordbävningen' japan har väntat på i 20 år. Och det kunde ha varit så mycket värre; epicenter var ute i havet och inte, säg, mitt i Tokyo. Inget X/1999-scenario alltså.