Recension av Sayonara i Ditt Värmland

Recension av Sayonara September i Ditt värmland: http://nwt.se/kultur/tecknare_serier/article598553.ece?service=mobile

Eller som nedan:

"Åsa Ekström är den mest kända ansiktet för svensk manga och ”Sayonara September” är hennes bokdebut. Tidigare har hon illustrerat mangahybriden ”Stall Norrsken”, skriven av Noomi Hebert och Lena Ollmark, barnbokssviten ”Drakriddare”, skriven av Jo Salmson, samt bidragit med serier till tidningarna ”Manga Mania”, ”Larson” och ”Shojo Stars”. Hon har varit assistent i en japanska mangastudio och har skapat ett frimärke åt posten när de lanserade frimärken med seriemotiv 2008. Alla dessa erfarenheter har lett fram till publiceringen av ”Sayonora september” som är första delen av tre manga. Den handlar om Alex som lämnar sin småstad och flyttar till en ny stad för att börja på serieskola. På plats får hon bo i ett kollektiv tillsammans med två klasskamrater. Janne som är kroniskt snäll och Christoffer som älskar att teckna yaoi, romantiska serier om kärlek mellan män. Alex bär med sig ett tungt minne som plågar henne, vi få aldrig veta vad det är men det finns hela tiden där och gnager i hennes drömmar. Livet på skolan blir inte så lätt som Alex först hoppats på. Det blir en cocktail av relationer, klassfester, utanförskap och utforskande av flytande sexuella identiteter.

 

”Sayonara september” utspelas på en serieskola och handlar mycket om hur det är att flytta till en ny stad för att uppfylla sina drömmar. Osäkerheten, ensamheten innan man hittar nya vänner och känslan av att få göra det man älskar hela tiden.  Samtidigt som de flesta nog känner igen sig i hur det är att flytta och att börja på en skola i en ny stad, blir det för internt när alla personer i serien hela tiden talar om serier.

Boken erbjuder den intresserade extra material på slutet som på en DVD. Det är ett skissgalleri där vi får se hur Alex utvecklas, tankar kring skapandet av boken samt ett fanartgalleri. I efterordet skämtar Åsa om att det tagit flera år att teckna boken och att hennes stil förändrats och förbättrats så mycket att hon borde kalla boken ”En ovetenskaplig studie i en tecknares utveckling”. Det är faktiskt inte en helt dålig idé för det handlar väldigt mycket om att gå på serieskola. De får skoluppgifter att teckna varandra, de studerar figurdesign, tuschteknik och synopsis. Någonstans här förlorar jag intresset för det blir för internt. Jag har aldrig haft ambitionen att bli serietecknare så beskrivningen av serieskolan känns mest bara långtråkig. Det finns en betydligt mer spännande historia där bakom som tar sig uttryck i Alex drömmar. Vi anar att något hänt men Åsa går långsamt fram med den intrigen, istället använder hon större delen av boken för att presentera karaktärerna och berätta hur kul de har. Men på de sista sidorna kommer hon loss och vi får se Alex serie genom Jannes ögon och ”Sayonara september” tar fart. Hela boken slutar med en cliff hanger som gör mig intresserad att läsa fortsättningen.

 

Den största behållningen i ”Sayonara september” är teckningarna och berättartekniken eftersom Åsa använder sig av många spännande mangagrepp för att berätta händelser. Som läsare känner jag att hon behärskar hantverket, men hennes färdighet inom historieberättande haltar. I alla fall för mig som varken älskar manga eller drömt om ett liv som serietecknare.

Calle Hedrén/Bulls Press"

Betyder det att jag har gjort en nördmanga? O_o

Kakoii...