Bakuman en dålig dag

Läser Bakuman (Tsugumi Ohba + Takeshi Obata) på engelska nu vilket på många sätt är en klar försämring från att bläddra igen den på japanska. Serien handlar om två högstadieelever som bestämmer sig för att de ska bli mangatecknare; en ska skriva och den andra teckna, varpå man får följa deras kamp in på marknaden. Ok jag VET att man aldrig ska läsa manga med genusglasögon men ibland går det inte att låta bli.

Till skaparna av Bakuman i allmänhet, och Japan i synnerhet; EDO-ERAN ringde och dom VILL HA SINA KÖNSROLLER TILLBAKA!!!

Just eftersom Bakuman är en väldigt intressant och vältecknad manga har jag oerhört svårt att ignorera sexismen som jag kan med många andra serier; man tar det på allvar; köper konceptet helt enkelt.

Tänk om JAG skulle göra en manga om en tjej som bestämmer sig för att bli mangatecknare eftersom killen hon är kär i har sagt att han ska gifta sig med henne då, men tills dess ska hon inte få nåt... Nej. Det blir inte bättre om man vänder på rollerna heller.

Några handplockade smultron till citat:

'män har drömmar som kvinnor inte förstår'

'jag vill göra en maskulin manga, inget otaku-aktigt, vekt och mesigt'

'flickor gillar bad boys' (sagt av den kvinnliga förebilden)

'hon har naturligt absorberat idén om att det är feminint att vara graciös och väluppfostrad. Och att tjejer ska vara smarta, men inte för smarta. Hon föddes med förmågan att läsa av att vara för smart är inte gulligt'

'Iwase är söt men man kan inte tycka om henne. Hon har bäst betyg av alla tjejerna i klassen, och faktum att hon är stolt över det är motbjudande.'

Fast visst, det är ju så här i Japan. Den manliga kämparglöden vurmas och romantiseras över medan tjejernas roll är att vara motiverande objekt i bakgrunden. Även om jämställheten går framåt på vissa områden - som jobbmarknaden - är kvinnor och mäns roller helt cementerade i det japanska psyket; bland unga kan man tom se progressionen retirera.

Med det sagt, om man inte genusanalyserar Bakuman är det en väldigt vältecknad och välskriven manga som ger en oerhört intressant inblick i den japanska tecknar- och seriekulturen. Mycket känner jag igen från min senseis studio också; att arbetsplatserna såg likadana ut; hur man jobbade med skapandeprocessen osv.

I början av serien där de lyckats få en tid på kodansha för att visa upp sin första manga för en redaktör är särskillt mitt i prick. Nånstans där ser man lite nackdelen med dagens manga; kanske har internationaliseringen helt enkelt gjort manga för stort i Japan. För kontrollerat in i minsta detalj, så att -som redaktören i Bakuman förklarar- de som tecknar efter hjärtat och får antingen inget eller en gigantisk hit, helt enkelt inte har nån chans att ens börja växa fram längre.

Bakuman är också ett exempel på vad den exemplifierar; en perfekt utförd manga, perfekt uträknad till att fylla marknadens behöv, perfekt i tiden men lite själlös.

Men till skillnad från SS som mest råkar utspela sig på en serieskola handlar Bakuman just om serieskapande, respekt till det. Jag är alldeless för trött på serieskapande för att jag skulle orka göra en serie om det.