Recension av hela tam-serien i DN!

Lite halvdassig men ändå:

"Tanketalande drakar, en fattig pojke som bär världens öde på sina tunna axlar, vanställda prinsessor som stryker runt i hemliga slottsgångar och salar, en stad uppbyggd på ett berg, åtskild av fem murar där de rika bor högst upp. Jo Salmsons bokserie om tiggarpojken Tam som drömmer om att bli drakriddare är ett fantasyäventyr i sex delar för lågstadieåldern.


Jo Salmson, pseudonym för Catharina Wrååk, tar rygg på bland annat Eragon-serien och tillför inget nytt till själva genren. Men att skriva fantasy för så unga barn, vilket hon även gjorde i bokserien Alamandrarnas återkomst, är ett annorlunda grepp. Böcker för åldersgruppen 6-9 år är ofta sömnigt realistiska, som Helena Bross populära Klass 1B-serie där den dramatiska höjdpunkten kan vara att någon tappar en tand. Även deckare för lågstadieåldern är snälla och vardagliga.


Tamserien sticker ut genom att satsa på spänning. Språket är lättläst och högtravande på samma gång: Åtta drakar finns i världen, åtta drakar är för evigt här. Så står det skrivet. Den storslagna stämningen återfinns även i miljöerna, men den grundar inte alltid i intrigen. Böckerna är packade med mystiska, fantasieggande platser, hemliga gångar, ruinstäder, men de integreras inte ordentligt i den övergripande handlingen. När Tam besöker drakarnas övergivna stad händer ingenting, Tam traskar runt bland ruinerna som en turist. Det blir mystik för mystikens egen skull.


Handlingen rör sig långsamt framåt och består ofta av två personer som talar, oftast om drakar, men med Åsa Ekströms mangaliknande illustrationer känns det sällan enformigt. I en lång scen tecknar Åsa Ekström sexton bilder av en diskussion i en stensal. Hon varierar perspektiven vilt, uppifrån, underifrån, ansiktsbilder och avståndsbilder - och det fungerar. Tyvärr känns vissa bilder, särskilt i de senare delarna, framstressade, figurer saknar ansikten och miljöerna liknar skisser.


Den första delen Tam tiggarpojken är starkast, Tams fattigdom känns ända in på skinnet, han försöker stjäla från en köpman, hamnar i fängelse och träffar sin första drake. Det händer överlägset mest i del ett. I senare delar plattas karaktären ut, Tam blir präktig och felfri. När serien hostar i mål med del sex, Tam och nydraken, verkar både författare och tecknare ha tröttnat en smula. Även i Alamandrarnas återkomst stack den första delen ut. Nästa år kommer Jo Salmsons nya serie Häxfolket, då bränner hon förhoppningsvis inte sitt bästa krut direkt.


Andreas Palmaer"

Eftersom det här är min blogg kan jag kommentera recensionen efter behag (Moahaha!!). Man tackar och bockar för att min kamp att illustrera scener som ibland i mer än ett helt kapitel utspelade sig mot samma bakgrund (min tankebana som illustratör: jag är en fågel som betraktar scenen som förvandlas till en groda som förvandlas till en get som står på huvudet), men håller inte med om att sista delarna skulle vara framstressade. Tvärtom kändes det tryggare och lugnare med varje bok; slutet på del 1 däremot som prisas i recensionen tycker jag är mer förtjänt av nämnd kritik. Då hade jag tecknat sönder armen, och det syns tyvärr.

Hela grejen med att den anonyma folkmassan inte har några ansikten är också en mangaestetik som är väldigt praktisk om man är lat. Man utesluter det oviktiga för att fokusera läsarens blick på det som är viktigt; huvudpersonerna vars ansikten står ut desto mer i kontrast.

Länk till recensionen i sin naturliga miljö här